Min berättelse

Nytt.
Lyssna på radioprogrammet Tendens där jag blev intervjuad av
Daniel Persson Mora/UR. Programmet sändes 2013-11-12.
För att lyssna på programmet, klicka på Tendens.

Min berättelse

Att förlora alla sina vänner och sin livsstil

Tiden går fortare ju äldre man blir. Men, hur åren än går känns det som om tiden står stilla. Det känns ofattbart att det gått så lång tid sedan allting hände.

Alla som var med har förmodligen glömt det för länge sen.

Jag tänker på det varje dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år.

Att fylla en bok tjockare än bibeln om vad som hände, konsekvenserna, hur livet har förändrats, är inga problem. Idag tar jag en dag i taget, bärande på en stor sorg. Faktum är att jag skulle kunna skriva en bok enbart på temat, ”En dag i Per Magnussons liv”.

Kortfattad resumé: Min livsstil är ”fågelskådning”, från födelsen. Det är mitt livselixir, bränslet för min energi och höga livskvalité, min största begåvning, mitt sociala liv med barndomskamrater och många vänner. Livsstil är mycket mer än en hobby, man lever med det varje dag, längtar efter det, har alltid något roligt att se fram emot. Den höga livskvalitén för med sig god hälsa, att livet känns lätt, trivsel med sitt arbete.

Idag har mitt liv slagits i spillror. Jag har förlorat alla mina vänner, har inget socialt liv, och min ekonomi har raserats.

I den förening för fågelskådare som jag var med i hade vi en klubbstuga, ett litet torp. Ett tillhåll för oss grabbar med övernattningar, fågelskådning, dricka öl, en bunt tidningar med lättklädda damer, sorkar på rummet. Inte så lockande för nya medlemmar, våra tjejer och fruar. Alla var överens om att klubbstugan borde rustas och göras tillgänglig till samtliga medlemmar. Torpet isolerades, el installerades, det blev rent och snyggt. Alla var nöjda, utom en.

Under den 2-årsperiod som det tog att färdigställa torpet försökte en man efter bästa förmåga att få mig ur balans, bekantskapen blev uppsagd, jag blev utmanad på slagsmål och slutligen fick jag en regelrätt krigsförklaring. När jag bad honom att sluta med sina dumheter och istället tillföra sina kunnigheter i snickeri och komma och hjälpa till med renoveringen av torpet blev svaret. ”det skulle kännas som att röka fredspipa, ni har förstört torpet och gjort om det till en sommarstuga”, jag hade utsetts till hans måltavla.

Jag fick nog och berättade om händelserna för styrelsen. Föreningens styrelse ställde sig bakom mig. En motion från styrelsen lämnades till årsmötet om att kunna utesluta störande medlemmar.

Vi var helt oförberedda på den kupp som gjordes. Min förföljare, en fullmakt och 9 ungdomar blev 11 röster emot, de 22 som röstade på styrelsens förslag hade ingen aning om vad som pågick för de kände inte till bakgrunden till motionen. Sanningen lades inte fram (det krävdes 2/3dels majoritet, vi föll med en röst). Flera av kuppmakarna hade aldrig tidigare varit på våra föreningsmöten och jag vet inte än idag om de var medlemmar.

Efter årsmötet avgick jag och ytterligare en person ur styrelsen för att väcka reaktion på den kupp som gjordes på årsmötet. Våra platser ersattes av 2 suppleanter.

Det fanns inte i min sinnesvärld att det här inte skulle ordna sig. Jag hade ju så många vänner, ingen tyckte om ”typerna” som kom till årsmötet.

För första gången på flera år var jag inte med på ett föreningsmöte. När jag fick höra vad som hänt trodde jag inte mina öron. På grund av att ingen ville vara ordförande så stod föreningen utan en sådan, annars var alla styrelseplatser tillsatta enligt stadgarna. Nu skedde kupp nr 2.

Första föreningsmötet efter årsmötet, föreslog kuppgänget att ”kuppgeneralen” skulle bli ny ordförande i föreningen. Förslaget antogs. Helt emot stadgarna, det var ett vanligt möte, val av ordförande sker på årsmöten. Ingen kallelse hade skickats ut att ordförandeval skulle ske. Var fanns mina vänner som sagt att dom stod på min sida?

Helt otroligt, jag blev helt chockad.

Ytterligare ett år senare tog kuppgänget över helt. Och efter ännu ett år lades föreningen ned. De behöll torpet. Ny förening bildades med torpet som centrum. Alla gamla medlemmar, ca 260 st, erbjöds att vara med i den nystartade föreningen, alla utom en, ni får själva gissa vilken medlem det var som blev utan erbjudande.

Jag var utsatt för en vuxenmobbare i två år, det var inte roligt att ensam vara måltavla för något som alla tyckte var bra. Men det var först när jag berättade om vad som pågick som problemen började. Det var när jag trodde att allt skulle redas ut som mitt liv sakta började att förändras. Startdagen blev årsmötet. Under sex år pågick processen. Först blev jag bara förvånad och förstod ingenting. Det blev:

  • ett läger med kuppgänget.
  • ett läger som bestod av en man, jag själv.
  • ett läger som bestod av folk som låtsades att dom höll på mig men smet bakom ryggen på mig över till det andra lägret.

Under de kommande sex åren utsattes jag för ständiga kränkningar. Kände mig som en fredlös person, utan rättigheter. Jag fick höra många nödlögner och dåliga bortförklaringar. När jag var ute och skådade med mina kompisar och kuppgänget dök upp samlades alla i en grupp och skrattade och hade trevligt medan jag stod en bit ifrån ensam. Med tiden drog jag mig undan mer och mer, åkte ut ensam till fågelparadiset Asköviken, mitt andra hem under 30 års tid. Sommaren 1993 orkade jag inte längre.

Jag drog mig undan utan att förstå vad det skulle innebära för mig. Mådde fruktansvärt dåligt. Beslutade mig för att ”lägga kikaren på hyllan”. Men jag kan inte leva utan min fågelskådning. I juli 1996 försökte jag förändra min situation, sa upp mig på mitt arbete och flyttade. Eftersom jag inte mådde bra och hade mycket låg energi misslyckades det. Återvände till Västerås julen 1996 för att hämta nya krafter och för att kunna göra ett nytt försök att börja om. Ensam, utan någonstans att vända sig för att få hjälp är det svårt.

Nu är det snart nyår 2002 och jag mår sämre än någonsin. Jag har inte jobbat sedan 1996, just nu går jag på lönebidrag och håller till på en ideell förening. Är helt ensam på dagarna och har några få nya vänner. Här är trivsamt och jag skulle kunna ha det bra. Men jag tycker inte någonting är roligt, tar en dag i taget, är helt energilös. Kommer faktiskt inte ihåg när jag sist var avslappnad och såg fram emot något roligt.

Jag lider varje dag av att jag tappat kontakten med men livsstil. När jag är utomhus hör och ser jag varenda fågel som flyger förbi, vilket gör att jag ständigt längtar efter min fågelskådning. Till sommaren är det 10 år sedan jag var till Asköviken, fågellokalen som jag besökte varje vecka under 30 års tid. För mig är fågelskådning mer än att titta på fåglar, det är att vara ute i naturen, under bar himmel, titta på horisonten, på molnen, på landskapet, se årstidsväxlingarna, känna luftens olika dofter beroende på väder och årstid. Att varje dag längta ut och inte ha någonstans att åka, det kallar jag för min dagliga tortyr. Varje dag tänker jag på det som hände, det rullar runt hela tiden. Jag för långa dialoger i mitt huvud, som kan hålla på några korta sekunder eller i 5-10 min. Det är otroligt jobbigt.

Är alltid stressad inombords, vilket också gjort att jag fått tinitus, öronsus, vilket är en extra börda.

Vi är många som blivit drabbade på olika sätt av kränkande behandling. Idag hörs ordet mobbning (kränkande särbehandling) allt oftare i radio/TV och i övrig media och på arbetsplatser. Men vi måste lära känna ordet och vad det betyder. De flesta tycks förstå att det är ett stort problem i samhället, som för med sig mycket mänskligt lidande. När folk hör eller läser om mobbning är det lätt att ha de rätta lösningarna, bort med mobbaren, sluta mobba, hjälp offret. Där det händer vänder folk ryggen till. Naturligtvis finns det massor av människor med civilkurage eller vanligt sunt förnuft som gjort de rätta sakerna och räddat en människa från att bli ett mobbingoffer, men dom får vi aldrig höra talas om.

Mobbning är inte något som man löser genom att flytta på offret och stryka ett streck över händelserna.

Inget man förhandlar om. Det är ett övergrepp.

För att få folk att förstå måste vi informera, informera och informera.

Tack för att du orkade läsa alla mina rader.

Skriv gärna till per@vuxenmobbning.se

1 november 2002